Kärnkraftens återkomst i Europa: länderna som bygger nytt och Sveriges nya ramverk

Kärnkraften är på väg tillbaka i Europa. Efter årtionden då flera länder avvecklade kärnkraft eller avstod från nybyggnad satsar nu flera europeiska länder på nya reaktorer, nya regelverk och nya tekniker som små modulära reaktorer. Italiens parlament antog den 23 september 2026 en ramlag för en kärnkraftsåterstart, Frankrike har godkänt förberedande arbeten för två nya EPR2-reaktorer i Gravelines och i Sverige har företaget Blykalla ansökt om att bygga små modulära reaktorer.

Vinkeln i den här artikeln är nybyggnadspolitiken – inte vinterförsörjningen, som behandlas i en annan artikel – och den överlappar inte den befintliga energiartikeln i den första batchen. Frågan är varför kärnkraften återkommer just nu, vilka länder som driver utvecklingen och vad Sveriges nya ramverk innebär.

Viktiga punkter

  • Italiens parlament antog 23 september 2026 en lag ram för kärnkraftsåterstart.
  • Frankrike har godkänt förberedande arbeten för två nya EPR2-reaktorer i Gravelines.
  • Svenska Blykalla har ansökt om små modulära reaktorer (SMR).
  • Drivkrafter: klimatmål, försörjningstrygghet och behov av planerbar el.
  • Utmaningar: kostnader, byggtider, avfall och opinion.

Varför kärnkraften återkommer

Det finns tre huvudskäl till kärnkraftens återkomst. Det första är klimatet: kärnkraft ger planerbar, fossilfri el med låga utsläpp per producerad kilowattimme, vilket gör den attraktiv för länder som ska minska sina utsläpp utan att förlora försörjningstryggheten. När vind- och solkraft byggs ut snabbt behövs också planerbar kraft som kan leverera när det inte blåser eller solen inte skiner.

Det andra skälet är försörjningstryggheten. Energikrisen 2022 visade hur sårbart Europa är när gasleveranserna störs, och många länder vill minska beroendet av importerade fossila bränslen. Kärnkraft, med bränsle som kan lagras under lång tid och som kommer från flera olika leverantörer, ses som ett sätt att öka den inhemska försörjningstryggheten.

Det tredje skälet är industrins behov. Energiintensiv industri, datacenter och elektrifiering av transporter och processer kräver stora mängder el dygnet runt. För företag som planerar investeringar i Europa är tillgången på planerbar, fossilfri el en konkurrensfaktor – och kärnkraft kan erbjuda den stabiliteten på ett sätt som väderberoende kraft inte kan ensam.

Italiens återstart

Italien är det mest anmärkningsvärda exemplet på återkomsten, eftersom landet avvecklade sin kärnkraft efter folkomröstningen 1987 och sedan dess inte har haft några kärnkraftverk i drift. Att parlamentet den 23 september 2026 antog en ramlag för en kärnkraftsåterstart markerar därför ett historiskt skifte. Ramlagstiftningen innebär inte att reaktorer byggs i morgon – den skapar det juridiska ramverket för att en återstart ska kunna ske, inklusive frågor om säkerhet, tillstånd och ansvar.

Italiens väg tillbaka kommer att ta tid. Det behövs detaljerad lagstiftning, tillståndsprocesser, val av teknik och platser, och en opinion som accepterar kärnkraft efter årtionden av motstånd. Men det politiska beslutet är i sig betydelsefullt: det visar att även länder som tidigare har sagt nej till kärnkraft nu omprövar sin position i ljuset av klimatmålen och försörjningstryggheten.

Frankrike och EPR2

Frankrike har aldrig avvecklat sin kärnkraft på samma sätt som andra länder, utan har behållit en stor kärnkraftsflotta som står för en betydande del av landets elproduktion. Nu tar Frankrike nästa steg med EPR2, en vidareutveckling av EPR-reaktorn, där förberedande arbeten har godkänts för två nya reaktorer i Gravelines vid den norra kusten.

EPR2 är utformad för att vara billigare och snabbare att bygga än den ursprungliga EPR, som drabbades av stora förseningar och kostnadsökningar i Finland och Frankrike. Om EPR2-projekten lyckas kan de bli en modell för nybyggnad i andra länder. Om de i stället drabbas av samma problem som föregångaren kan det dämpa entusiasmen för stora nybyggnadsprojekt i Europa.

Frankrikes satsning har också en industriell dimension. Landet vill behålla sin kompetens inom kärnkraftsteknik och exportera den till andra länder, och nya inhemska projekt är en förutsättning för att behålla den kompetensen. Gravelines-projekten är därför både energipolitik och industripolitik.

Ett kärnkraftverk med kyltorn i Europa när flera länder satsar på nybyggnad av kärnkraft.

Sveriges nya ramverk och SMR

I Sverige har regeringen under de senaste åren arbetat med ett nytt ramverk för kärnkraft, som bland annat innebär att det tidigare förbudet mot nybyggnad på andra platser än de befintliga kärnkraftverken har tagits bort, och att statliga kreditgarantier och andra stödformer diskuteras för att underlätta finansieringen. Syftet är att göra det möjligt att bygga ny kärnkraft i Sverige, både stora reaktorer och små modulära reaktorer.

Små modulära reaktorer, SMR, är en teknik som väcker särskilt intresse. I stället för att bygga en stor reaktor på plats tillverkas mindre reaktorer i fabrik och transporteras till platsen, vilket i teorin ska ge lägre kostnader, kortare byggtider och större flexibilitet. Svenska Blykalla har ansökt om att bygga SMR, och företaget är ett av flera som utvecklar tekniken i Europa och Nordamerika.

SMR-tekniken är dock ännu inte kommersiellt beprövad i stor skala. De första projekten i världen har drabbats av förseningar och kostnadsökningar, och det är osäkert när SMR kan leverera el till konkurrenskraftiga priser. För Sverige handlar det därför både om att skapa ett regelverk som möjliggör SMR och om att följa den internationella utvecklingen för att se när tekniken mognar.

Utmaningarna kvarstår

Kärnkraftens återkomst innebär inte att utmaningarna har försvunnit. Kostnaderna för nybyggnad är höga och osäkra, byggtiderna är långa – ofta tio år eller mer från beslut till drift – och finansieringen kräver långsiktiga åtaganden som få privata investerare vill ta utan statliga garantier. Avfallsfrågan är också olöst i många länder, även om Sverige har kommit långt med slutförvaret i Forsmark.

Opinionen är en annan faktor. I vissa länder är stödet för kärnkraft starkt, i andra är motståndet fortfarande betydande. Olyckor som Tjernobyl och Fukushima lever kvar i det kollektiva minnet, och varje nytt projekt måste hantera frågor om säkerhet, avfall och kostnader på ett sätt som övertygar allmänheten.

Vad återkomsten betyder för Europa

Om kärnkraftens återkomst lyckas kan den förändra Europas energisystem på flera sätt. Den kan ge mer planerbar fossilfri el, minska beroendet av gasimport och ge industrin den stabilitet som behövs för investeringar. Den kan också påverka elpriserna: planerbar kraft dämpar pristopparna under perioder då vind- och solkraft inte räcker till.

Om den misslyckas – om kostnaderna skenar, byggtiderna förlängs eller opinionen vänder – kan det i stället försena omställningen, eftersom resurser som hade kunnat gå till förnybar energi och elnät binds upp i kärnkraftsprojekt som inte levererar i tid. Balansen mellan kärnkraft och förnybart är därför en av de viktigaste energipolitiska frågorna i Europa under de kommande åren.

För Sverige är det nya ramverket och SMR-ansökningarna ett tecken på att landet vill vara med i den utvecklingen, inte stå vid sidan av. Om svenska SMR-projekt lyckas kan Sverige bli en exportör av både teknik och kunskap. Om de misslyckas kan erfarenheterna ändå vara värdefulla för den fortsatta energipolitiken. Oavsett utfall är kärnkraftens återkomst i Europa en utveckling som är värd att följa – för den kommer att forma Europas elförsörjning under lång tid framöver.

Leave a Comment