EU:s långtidsbudget 2028–2034: striden om pengarna inför toppmötet 26–27 november

EU:s långtidsbudget för 2028–2034 är en av de största ekonomiska frågorna i Europa just nu, och den ska diskuteras på det extra toppmötet den 26–27 november. Europeiska rådets ordförande António Costa väntas lägga fram ett nytt kompromissförslag, med målet att nå en överenskommelse före årsskiftet. Budgeten avgör hur EU:s pengar ska fördelas under sju år – till jordbruk, regional utveckling, forskning, försvar, grön omställning och stöd till Ukraina – och striden om den handlar om både belopp och principer.

Långtidsbudgeten, som formellt kallas den fleråriga budgetramen, är EU:s sjuåriga finansiella plan. Den sätter tak för hur mycket EU får spendera varje år och hur pengarna ska fördelas mellan olika politikområden. Eftersom budgeten kräver enhällighet bland medlemsländerna har varje land i praktiken vetorätt, vilket gör förhandlingarna långa och komplicerade.

Den här artikeln förklarar vad striden handlar om, vilka länder som står var och varför toppmötet i november är så viktigt.

Viktiga punkter

  • EU:s långtidsbudget för 2028–2034 ska diskuteras på toppmötet 26–27 november.
  • António Costa väntas lägga fram ett nytt kompromissförslag med målet om en överenskommelse före årsskiftet.
  • Striden handlar om budgetens storlek, fördelningen mellan områden och finansieringen.
  • Ukraina-stödet är en särskild fråga: ska det ligga inom eller utanför budgeten?
  • Budgeten kräver enhällighet, vilket ger varje medlemsland vetorätt.

Vad långtidsbudgeten innehåller

Långtidsbudgeten fördelar EU:s pengar mellan flera stora områden. De traditionellt största är jordbrukspolitiken och sammanhållningspolitiken, som stöder regional utveckling i mindre välmående regioner. Tillsammans har de stått för en stor del av budgeten under lång tid, men deras andel har gradvis minskat i takt med att nya områden har tillkommit.

De nya områdena inkluderar forskning och innovation, digitalisering, grön omställning, migration och gränskontroll samt försvar och säkerhet. Försvar har blivit särskilt aktuellt efter kriget i Ukraina, och flera länder vill att en större del av budgeten ska gå till gemensamma försvarssatsningar, till exempel upphandling av materiel och uppbyggnad av försvarsindustrin.

Budgetens storlek mäts ofta som andel av EU:s bruttonationalinkomst (BNI). Den nuvarande budgeten ligger på omkring 1 procent av BNI, och förslaget för nästa period handlar om huruvida den andelen ska öka, minska eller ligga kvar. En ökning med bara 0,1 procentenhet motsvarar tiotals miljarder euro över sju år, så även små förändringar i andelen har stor betydelse.

Netttobidragsgivare och nettomottagare

En central skiljelinje i förhandlingarna går mellan nettobidragsgivare – länder som betalar in mer till EU-budgeten än de får tillbaka, som Tyskland, Frankrike, Nederländerna och Sverige – och nettomottagare – länder som får tillbaka mer än de betalar in, ofta länder i Central- och Östeuropa samt Sydeuropa.

Nettobidragsgivarna vill i regel hålla budgeten nere och få mer valuta för pengarna, med fokus på områden som ger mervärde för hela unionen, som forskning och gränsöverskridande infrastruktur. Nettomottagarna vill bevara stödet till jordbruk och regional utveckling, som är viktiga för deras ekonomier, och de betonar att sammanhållningspolitiken är en grundpelare i EU:s solidaritet.

Sverige hör till de så kallade “sparsamma” länderna, som traditionellt har drivit på för en mindre budget och för reformer av jordbruks- och regionalstödet. Den svenska positionen handlar både om den totala avgiften – hur mycket Sverige betalar till EU – och om hur pengarna används. Sverige har också en rabatt på sin avgift, en fråga som återkommer i varje budgetförhandling.

Ukraina-frågan i budgeten

En särskild fråga i årets förhandlingar är hur stödet till Ukraina ska hanteras. Till skillnad från tidigare budgetperioder, då Ukraina inte var en stor utgiftspost, är Ukraina-stödet nu en av de största frågorna. Vissa länder vill att stödet ska ligga utanför den ordinarie budgeten, i ett separat instrument, för att inte konkurrera med andra utgifter och för att kunna anpassas efter krigets utveckling. Andra vill att det ska ingå i budgeten, för att ge det en stabil och förutsägbar finansiering.

Frågan hänger ihop med toppmötets andra stora punkt: Ukrainas finansiering för 2027, med ett gap på omkring 70 miljarder euro. Om ledarna enas om en lösning för 2027 kan det ge en modell för hur stödet ska hanteras i långtidsbudgeten. Om de inte enas kan osäkerheten spilla över på budgetförhandlingarna och försvåra en överenskommelse före årsskiftet.

EU-flaggor och debatt om långtidsbudgeten inför toppmötet 26–27 november om pengarna för 2028–2034.

Costas kompromissförslag

António Costa, som ordförande för Europeiska rådet, har rollen att samla medlemsländerna till en kompromiss. Hans förslag väntas försöka balansera de olika intressena: en budget som är tillräckligt stor för att finansiera nya prioriteringar som försvar och Ukraina, men tillräckligt återhållsam för att accepteras av nettobidragsgivarna; en fördelning som bevarar jordbruks- och regionalstödet men som också ger utrymme för forskning och grön omställning; och en lösning för Ukraina som ger förutsägbarhet utan att låsa fast hela budgeten.

Kompromissförslaget är inte det slutliga beslutet, utan ett underlag för förhandlingarna på toppmötet. Ledarna kan ändra det, förhandla om detaljerna och i vissa fall skjuta upp de svåraste frågorna till senare möten. Men ett förslag från rådets ordförande har tyngd, eftersom det bygger på omfattande bilaterala samtal med huvudstäderna under hösten.

Varför överenskommelse före årsskiftet?

Målet att nå en överenskommelse före årsskiftet har flera skäl. Det första är att budgeten behöver tid för att genomföras: när långtidsbudgeten är beslutad ska den omsättas i detaljerade program och förordningar, som i sin tur ska godkännas av Europaparlamentet. Om beslutet dröjer kan det bli förseningar i programmen för 2028, vilket drabbar både myndigheter och mottagare av EU-stöd.

Det andra skälet är politiskt: under 2027 hålls val i flera medlemsländer, och budgetförhandlingar blir svårare när valrörelser pågår. Genom att fatta beslutet före årsskiftet hoppas man undvika att budgeten blir en valfråga i flera länder samtidigt. Det tredje skälet är Ukraina: en överenskommelse om budgeten ger en ram för Ukraina-stödet under de kommande åren, vilket ökar förutsägbarheten för Kyiv.

Vad budgeten betyder för Sverige

För Sverige handlar långtidsbudgeten om både pengar och prioriteringar. Den svenska avgiften till EU beror på budgetens storlek och på Sveriges rabatt, och en större budget innebär i regel en högre avgift. Samtidigt får Sverige tillbaka pengar genom EU-program för forskning, regional utveckling, jordbruk och andra områden – och svenska företag, universitet och myndigheter deltar i EU-finansierade projekt.

Prioriteringarna i budgeten påverkar också Sverige indirekt. En budget med större satsningar på försvar och säkerhet kan gynna svensk försvarsindustri, medan en budget med större satsningar på grön omställning kan gynna svenska företag inom förnybar energi och batterier. En budget som minskar jordbruks- och regionalstödet kan däremot påverka svenska landsbygdsregioner och jordbrukare.

För svenska medborgare är långtidsbudgeten en abstrakt fråga, men den påverkar vardagen genom EU:s program: Erasmus-utbyten för studenter, forskningsanslag till svenska universitet, stöd till infrastruktur och bredband i glesbygd och insatser för gränskontroll och migration. Budgetens fördelning avgör hur mycket pengar som finns till varje område under sju år.

Striden om långtidsbudgeten 2028–2034 är alltså mer än en teknisk förhandling om siffror. Den handlar om vad EU ska vara under de kommande sju åren: hur mycket solidaritet, hur mycket försvar, hur mycket grön omställning och hur mycket stöd till Ukraina. Toppmötet den 26–27 november blir ett avgörande steg i den striden – och Costas kompromissförslag blir testet på om medlemsländerna kan enas innan klockan slår tolv på nyårsafton.

Leave a Comment